Lite om saknaden över anhöriga

Äntligen börjar solen titta fram... Kanske de bli vår i år oxå :)
Jag har jätte svårt för höst å vinter, speciellt vinter när julen närmar sig.
Det bli bättre å bättre men saknaden efter "egna" anhöriga är alltid mer påtaglig just då, när de ska firas familjehögtid på högsta nivå!!
Människor i allmänhet tar för givet att alla har en familj, det tas alltid för givet att man ska fira med sin familj, det stör mig varje gång de kommer upp för de är ingen fråga utan direkt påstående för de är så "alla andra" fira jul ju!

Att stå framför människor å säga som de är, att jag inte ha någon familj är lika jobbig varje gång, oftast brukar ja bara mummla något till svar å sen byta ämne. De har jag blivit speciallst på bara för att slippa svara på frågor från folk som lägger huvudet på sne å ska försöka tycka synd om mig.
Tycka synd om mig själv har jag slutat med för länge sen, de hjälper inte mig att komma framåt i livet, tvärtom.

Å dessa följd frågor som kommer upp om man råkar svara är de värsta jag vet!!
Ja mina föräldra är inte i livet längre å mina 2 bröder har jag ingen kontakt med... de räcker så tycker jag, men nädå dom ska veta vad som hänt.
Oftast säger folk : Va hemskt va de i en olycka då??
För folk verkar de vara enda sättet för folk att gå bort på.
Nä svara jag, de var alkolister så de va följd sjukdomar...
Å då kommer frågan hur gammal jag var å hur jag har klarat mig när jag va mindre.

Jag växte upp i fosterfamilj, ett eget kapitel som jag överhuvud taget inte försöker tänka på å som jag inte klara att skriva om här heller än.
Där hände saker ingen ska behöva uppleva...

Men för mig är de svårt att fatta varför folk har så svårt att låta andras liv vara...ja känner mig trängd av alla frågor.
En tjej på mitt gamla jobb förlorade bägge sina föräldra i en olycka, de berättade hon själv, men jag ställde inga frågor för jag vet hur jobbigt de är.
Jag berättade att mina föräldra inte heller va vid livet, inga frågor från henne med!!
Vi vet nog båda 2 hur jobbigt de är med frågor... därför ställde vi inga till varann å de va skönt, vi förstod sorgen de räckte!!

De flesta jag har pratat med eller hört tex tv i samma sitts säger att dom ha accepterat att de är som de.
Visst jag har accepterat att min pappa å även låtsaspappa har gått bort, men att min älskade mamma inte lever längre kommer jag ALDRIG accptera!!
Värför ska jag göra de för??
Hon va min bästa vän å trots att hon gick bort när ja gick i 8:an.... jag kommer aldrig acceptera eller finna mig i att jag inte kan ringa henne när de händer något i mitt liv...
För mig är de bara orättvist, jag tro aldrig att jag kommer att komma över hennes död.

De kommer ju alltid finnas situationer i livet som hon inte får uppleva med mig, därför kan jag inte släppa de.
Jag kommer aldrig tex att kunna visa henne hennes barnbarn, hon fick aldrig träffa min 1:a pojkvänn, häst eller åka bil med mig när jag fick körkort.
Å jag kommer nog aldrig mer få spela Fia med knuff ihop med någon som får skrattanfall mitt i... men de fick min mamma..hur nu Fia kan vara så kul, men med henne var de verkligen de!!

Jag har alltid fått höra att jag är så lik min mamma å de är jag stolt över!!
Å arg eller bitter har jag aldrig varit på henne eller hennes beslut trots att de ha gått ut över oss barn!!
Önskar bara att folk kunde vara lite mer förstående å hoppa över alla frågor för de river upp såren varje gång de händer!!

Tillsist vill jag ge min bästa kompis en STOR kram för att hon alltid finns här för mig ,du vet vem du är :)
Å så får ja ge en kram till min sambo med :)